Tack för den här tiden


Det är med stor glädje som jag skriver mitt sista inlägg på den här bloggen. Jag skrev tidigt att jag skulle fasa ut min blogg i takt med att jag blev friskare eftersom jag såg det som ett naturligt steg i rehabiliteringen. Ni har under 11 månader fått tagit del av min resa från dödssjuk i lungsjukdom,som visade sig vara en reumatisk sjukdom som bär namnet antisyntetassyndrom, till att med små steg mot alla odds börja tillfriskna. Jag har delat med mig av min innersta tankar och känslor. Jag har berätta om mina hjärnsjudomar som orsakat tvång, postraumatisk stress och panikångest. 

Ni har varit med mig när jag med lycka i blicken kunde ta mina första steg med hjälp av syrgas och gåstol. Ni har läst om mina första panikattacker och mina rädsla för att bli sjuk igen. Ja, ni har varit med mig hela vägen från sjukhussängen till där jag befinner mig idag.

Denna helg gifte jag mig med min älskade Emma. En upplevelser som är svår att beskriva med ord. Det har varit så mycket som talat emot mig/oss men vi har kämpat tillsammans och verkligen funnits för varandra i med- och motgångar. 

Jag har börjat arbeta heltid med en arbetsdag som börjar klockan 6 och avslutas när jag åter är hemma klockan 6 på kvällen. Och det det fungerar bra. Jag trivs så bra på mitt jobb. 

Det finns inga tecken på att min sjukdom är aktiv och idag är jag i stort sett tillbaka där jag var innan jag insjuknadet i maj förra året. Vältränad med mina mått är jag inte, men ur ett mer “normalt” perspektiv så är jag fullt återställd. 

Jag har inte längre några problem med postraumatisk stress, panikångest eller tvångstankar. Jag äter inga beroendeframkallande mediciner som Zopiklon och Stesolid. Stesolid hade jag tidigare som en krycka för att kunna klara vardagen och jag hade svårt att se hur jag skulle kunna sluta . Det var inga problem när jag väl valde att stå ut med abstinensen som för mig varade i cirka 14 dagar.

Min oro för framtid är väldigt liten. Inte för att min situation ser annorlunda ut,jag har fortfarande en kronisk sjukdom som kan vara dödlig, utan för att jag fått tid att hämta andan. Med tiden så har jag sakta kommit tillbaka till det liv jag känner igen och blivit uppslukat av allt som är spännande,vackert, roligt och intressant. Precis som förut. 

Jag lever på riktigt en dag i taget,ibland helt och fullt ut för den stund som jag befinner mig i. Att bli uppslukat av nuet har inte hindrat mig från att våga tänka på framtiden och sätta upp mål. Tvärtom så älskar jag att bygga drömslott och försöka se framför mig hur det omöjliga skulle kunna bli möjligt. 

Jag är ett levande bevis på att mirakel inträffar och att solskenshistorier inte bara är en realitet på film. 

Stor tack till alla som följt mig på min resa tillbaka till livet!

//Lars andersson

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s