Bokrecension- Det finns ingen gräns

  
Tänk dig att du efter misstag från vården blir drabbad av konstanta smärtor, dag som natt alla dagar i veckan. Dessutom har du blivit förlamad från midjan och neråt. Hur tror du att du skulle hantera din nya livssituation? 

Boken handlar om Anders resa från ett morfinberoende “vårdpaket” ,som han väljer att kalla sig själv, till en medicinfri världsatlet som blivit vän med smärtan med hjälp av träning, elektronisk ryggmärgsstimulering och ett omfattande socialt stöd. 

Författaren Eva Wiklund som debuterade med Anders självbiografi Det finns ingen gräns levererar ingen stor läsupplevelse för mig, men några värdefulla tankar som jag tar med mig i min egen rehabilitering. För mig så blev boken ett purpuri av fysiska symtom, fysiska resultat och fysiska åstadkommanden. Väldigt lite om Anders inre resa, vilket är det perspektiv som lockar mig mest. 

Ibland kändes det som att jag läste ett läkarintyg:

…en del av magsyran, som skulle ledas ut ur magsäcken via en liten slang, hade hamnat i hans lungor och frätt sönder dem…

…sommaren, och förresten hela vinter också som han spottade blod och fick dras med ständig huvudvärk. Efter många läkarbesök fick han veta att ett blodkärl i bihålan hade brustit ochh att det så småningom skulle läka av sig själv.   

 ..på Sahlgrenska sjukhuset ligger 12-åriga Andreas. Han är blek, men andas lugnt. Två grönklädda läkare står beredda att operera vad de kallar hans “fjättrande ryggmärg.” Annika och Anders har fått veta att det är slags tumör som har flera olika utskott. Den sitter i nedre delen av ryggraden…..

Av boken och radio- och tv-intervjuer så är det tydligt att Anders är en ödmjuk person utan några större behov av självhävdelse. Det är också hans personlighet som väcker mitt intresse och som gör att jag vill fortsätta läsa boken. Dock så blir beskrivning av Anders subjektiva upplevelse av olika utmaningar fåordig och författaren lyckas inte fånga det komplexa sammanhangen mellan tankarna och handlingarna som slutligen leder till hans fantastisk prestationer både på och utanför tävlingsarenan. 

Vilka tre saker tar med mig från boken Det finns ingen gräns?

1. Det sociala stödet från vänner, familj och andra viktiga personer är en viktig pusselbit i strävan efter att leva ett bra liv med funktionshinder och besvärliga symtom. Utan ett stöttande nätverk är det svårt, på gränsen till omöjligt, att finna lyckan i vardagen och modet att förändra det man kan.

2. Att vara eller sträva efter att bli kreativ, flexibel och lösningsfokuserad är en ovärdelig hållning till utmaningar. Jag väljer att använda ordet problem så lite som möjligt för att undvika mentala blockeringar. Ordet utmaning lockar fram min nyfikna och kreativa sida. 

3. Det går inte att undvika smärta, lidande och bakslag om man vill göra stora framsteg och överträffa sina egna och andra människors förväntningar. Det är ingen regel, dock så måste det allt som ofta bli värre innan det kan bli bättre. 

Vad tycker du? Hur ser du på framgång och bakslag?

Trevlig söndag!

Lars 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s