Kroniskt sjuka är egoister

  
Nu kan det hända att jag får skit, men det måste ut. Kronisk sjukdom har en tråkig bieffekt, jag och andra med mig blir jävla symtomkåta och självfixerade. Jag ser det på Facebook ,läser om det på olika forum och hör de i olika grupper jag varit med i. Inte gäller det mig kanske du tänker!? Jag som alltid finns för alla andra människor och alltid försöker vara glad och trevlig, trots mitt enorma lidande som ingen förstår förutom jag , bara jag och jag och jag och jag……

Kroniskt sjuka har ofta en förmåga att förminska “friska” människor problem och se dem som triviala och obetydliga i jämförelse med sina egna. När en anhörig klagar på värk i lilltån så tänker den kroniskt sjuke “om du bara fick vara i min kropp några minuter så skulle du inte klaga längre”. Den formen av tankar är självcentreringens språkrör och det största indikationen på att man börjar bli sin sjukdom. 

Det är läskigt när jag ser hur människor söker bekräftelse på sitt altruistiska och utdragna självmord- “Jag gjorde ditt och datt för att hjälp X och nu är jag så slut att jag inte kan resa mig upp”  Vem har begärt att du ska gå över dina gränser? Och vem i hela friden vill höra om de enorma negativa konsekvenser som dina “osjälviska” handlingar  bidrog till?  Vad vill man uppnå med ett tydligt uppträdande? Vill man få medlidande? Hyllningar och ovationer? Väcka skuldkänslor hos sin omgivning?

Nä, kroniskt sjuka är ett jävla pack: Snygga, vackra, praktfulla, starka, smarta, snälla, omtänsamma men ofrivilliga egoister. Om man inte jobbar medvetet för att bryta sin självcentrering varje dag så går man snabbt upp i sig själv.  

Varför skriver jag det här inlägget? För att jag kan och för att jag ibland är väldigt upptagen av mig själv och biverkningar av mina mediciner, bristen på ork,  jobbiga tankar osv till i evigheten, amen. Och jag är som sagt inte ensam, långt därifrån. 

När man genuint är öppen med hur man mår så självömkar man inte i min mening. Att våga stå för sina känslor och inte bädda in dem i dolda och subtilka budskap  är inte självömkan. Självömkan visar sig istället när man vill lägga ut sitt personliga lidande på yttre betingelser som på andra saker ,situationer och andra människor, deras upprättande och handlingar.  En klassiskt exempel på självömkan är också när man lägger apan på någon annans axel eller mer konkret så berättar man om sina problem, men är inte intresserad av att höra någon annans åsikter eller ta emot hjälp. Det är självcentrerat att bara spy ur sig sina problem inför sina vänner och anhörig och sen lägga locket på när andra vill ge sin syn på saken. Vill man hålla en monolog i en timme är det snällt att berätta det innan man drar ingång så att motparten kan ta ställning till om man vill lyssna eller inte. 

Min andra vers handlar om anhöriga och medberoende kontra cynism, men den sparar jag till en annan gång. 

Trevlig söndag! 

Lars 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s