Det går bra nu

  
Mitt tillfrisknande är en framgångshistoria som man i stort sett bara ser på TV. Det har gått så otroligt bra och snabbt framåt, vilket beror på fantastisk sjukvård,min egna vilja och ett stort mått av tur. När man har ett sånt flow som jag är inne i nu så är det ofrånkomligt att ställa sig frågan: När kommer det stora bakslaget, när slutar min utveckling framåt? 

I januari ska jag börja arbetsträna, smaka på den! I juni låg jag på intensiven med respirator och blöja, med ett drenage i lungan och en omfattande inflammation som gjorde att jag inte kunde syresätta mig själv. Jag hade tappat så mycket muskler att jag inte kunde förflytta min kropp i sängen. Min hjärna var helt väck och jag hade, när jag tittar i backspegeln, konstiga tankar i bakvattnet av IVA- syndromet. Jag kunde inte sitta, gå eller stå. Jag kunde inte ens prata själv. 

Mitt kortison är nere på 7,5mg varannan dag och 10mg varannan dag. Det säger inte dig som läsare något, vilket är positivt. Onödig kunskap. Däremot så ska jag försöka ge ett perspektiv på hur nedtrappningen av kortsion skulle kunna ha sett ut. En annan drabbad av samma sjukdom har denna vecka gå ner på 7,5mg efter en nedtrappning med bakslag som pågått under 8 år! Så ser verkligheten ut. 

Det är klart att jag funderar på när bakslaget ska komma som gått ifrån den ofattbara dosen på 1000mg om dagen till 10mg på 5 månader. Binjurarna borde inte ha hunnit repa sig på så kort tid. Att komma till underhållsdosen 7,5mg vore en dröm eftersom den dosen motsvarar kroppens egna produktion och ger nästan inga biverkningar och min infektionskänslighet motsvarar vad andra friska människor har.

Att jag inte drabbats av någon infektion under hela vårdvisstelsen med alla slangar , katetrar ,drenage , cellgifter och kortison är också overkligt. Jag har inte heller fått några av de allvarligare biverkningarna som man kan få av cellgifterna än så länge, vilket också är galet bra.

Min spirometri är normal, hur i hela friden gick det till? Från möjlig kandidat till lungtransplantation till normal lungfunktion. 

Läkana säger att det kan ta upp till 2år innan jag har uppnått min fulla kapacitet med den kroppen jag har idag, under förutsättning att jag får vara frisk. 2år! Hallå! Jag har ju inte blivit överkörd av en ångvält precis.

Summan av kardemumman är att det går bra nu, nästan för bra fast ändå inte. Det kan ju liksom inte gå för bra. 
Trevlig tisdag! 

//Lars 
 

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s