Rehabilitering på Mösseberg dag 10


Rehabilitering är verkligen en process som aldrig tar slut. Jag sa tidigt att en del av min motivation till att göra det jag kan för att må så bra som möjligt är att skapa marginaler. Ju större marginaler desto mindre sårbar blir jag för bakslag, som vi vet alltid kommer. Att inte räkna med bakslag är knas. Att inte ha en plan för hur jag ska agera vid bakslag vore helt galet.

Min plan för bakslag innehåller tre steg. Den är inte så lång, men den fungerar för mig:

1. Ta reda på så mycket information som möjligt. Inte agera på den första känslan och tanken.

2. Reda ut vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka

3. Fokusera på vad jag kan påverka och göra mitt bästa dag för dag

Det är inte så uppiggande av få negativa provresultat eller en ny sjukdom som cancer , artrit,hjärtfel eller svikt i något annat organ. Men det finns en chans att det kommer att bli så för mig i framtiden. Ja, det är ju faktiskt en realitet för alla människor på jorden.

Jag kan förstår att för dem som är friska och är mitt upp i vardagliga bekymmer,måsten och nöjen så väcker tankar på döden och sjukdomar obehag. För mig har det blivit precis tvärtom. Genom att påminna mig varje dag om att ohälsa och död är naturligt och att jag inte kan undvika döden och sjukdomar så har jag börjat må mycket bättre.Det vackra i livet har blivit ännu vackrare. Nyanserna har blivit fler.

Innebär det att jag lägger min hälsa i händerna på slumpen? Nej, inte direkt. Jag följer min hälsa objektivt genom olika mätinstrument: Blodsocker, FEV1 mätare, PEFmätare, Blodtryck, Temperatur, Saturation och puls. Om jag hade haft vilken annan kronisk lungsjukdom som helst så hade jag blivit uppmanad att följa min hälsa av läkarna. Men läkarna rekommenderar ingeting som det inte finns stöd för i studier och när det kommer till min lungsjukdom, som är ovanlig, så är underlaget knapphändigt.

Jag kommer att göra det jag kan för att själv upptäcka främst en infektion i ett tidigt stadium  och därmed få snabb vård för att inte skadorna på lungorna skall bli så omfattande.

Det är lätt att tro att detta är ett tvång, men sanningen är att jag också tycker att det är roligt och spännande att kvantifiera min kroppsstatus i tabeller och siffror. Jag har läst anatomi och fysiologi och min sjukdom har bara gjort detta intresse ännu större och mer betydelsfullt.

Idag slog det mig också att jag aldrig varit så rörlig som jag är nu, vilket helt är yogans förtjänst. Jag har en möjligt att bygga upp kroppen från grunden på nytt, vilket är få förunnat. Dessutom har jag varit tvungen att tänka på alla delar i livet eftersom en god balans är en förutsättning för att kunna hantera den konstiga livssituation som min sjukdom har medfört.

Min kropp och jag har börjat hitta tilllbaka till varandra igen.Det var en ofrvillig separation mellan två goda vänner. Jag har absolut inga panikkänslor längre, även om del sensationer väcker ett visst obehag. Det är ju fantastiskt! En stor del i denna förbättring är att jag dagligen träffar människor och är i ett sammanhang som vill framåt. Jag har också blivit tryggare med att bli sjuk. Även jag kan bli sjuk utan att det innebär intensivvård och respirator. Daglig pulshöjning har också varit en viktig del i denna desensibilisering eftersom träning tidigare varit ångest inducerande. Igår sprang jag löpintervaller i backe! Andan var uppe i halsen, men jag kunde hantera det.  På kvällen körde jag mitt andra pass med skivstång och det drog också upp pulsen, men det är inte farligt. Jag älskar att träna med skivstång och få känna hur hela kroppen får jobba.

I måndags så fick jag gå ifrån tågsstationen i Falköping till Mössebergs kurort. En sträcka på cirka 1,5 km uppför. Jag hade två väskor  så det blev flåsigt, men det var inte farligt. Jag kände mig som en champion när jag kom fram till hotellet.  Jag fixade det!

Det är så otroligt mycket som har gått framåt på så många olika områden. Bara det att jag kan dricka kaffe när jag vill på dagen, utan att vara rädd för hjärtklappning är ett galet framsteg. Eller att jag glömmer bort att ta poxen (saturationen) är också helt crazy.

Jag kan köra ett krävande träningspass och sen vila i 30minuter för att därefter vara social eller sitta och arbeta. Tidigare så låg jag i sängen och var livrädd för att jag hade tagit ut mig för mycket och att något farligt skulle hända.

Att få vara med andra kroniskt sjuka är så skönt. Jag känner mig inte ensam.  Vi har alla olika sjukdomar, men  i slutändan hamnar alla sjukdomar i huvudet och där är vi lika. Vi gör vårt bästa och tillsammans blir vi starka. Vilka klyscha jag drog nu, men det gör den inte mindre sann för det. Jag behöver bygga upp ett nätverk på hemmaplan. Det är en viktig del i min rehabilitering.
Trevlig onsdag !

Lars

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s