Jag sätter ord på Hulken

 Min bror sa lite infantilt “Inte visste jag att du var så psykiskt sjuk” när vi pratad med varandra i telefon under helgen. Vi har en väldigt bra relation så det var inte på något sätt en kommentar som syftade till att trycka ner mig, utan snarare en befogad fundering. En mycket roligt kommentar dessutom, hahaha!  Jag undrar om han hade uttryck samma fundering om jag hade varit förlamad ” Inte visste jag att du var så förlamad” 

Det är på sin plats att jag reder ut några saker om mina psykiska sjukdomar. Ja, detta är till och med universiellt för ångestsjukdomar. Den psykolog eller terapeut som inte har koll på den här modelllen skulle inte jag gå till.

Min kropp där hjärnan ingår(förhoppningsvis) har genom arv och miljö  utvecklat stressresponssystem som lättare reagerar på olika former av stimuli än gemeneman. Det var en anpassning i barndomen som skede på molekylärnivå och som syftade till att göra systemen mer funktionella i förhållanden till den miljö som periodvis var full av faror, hot och oberäkneliga scenarion.  Adaption i sin naturligaste form helt enkelt.

Som en konsekvens av den ackumulerade stressen så fick jag bestående förändringar i hjärnan. Vänster hjärnhalva fick en nedsatt utveckling , minskad integrering mellan hjärnhalvorna, ökad elektrisk retbarhet inom det limbiska bansystemet och nedsatt aktivitet i delar lillhjärnan eller mer exakt vermis cerebell. Barn som tidigt utsätts för höga nivåer av kortisol, dopamin, noradrenalinn och serotonin får skador på hjärnan. Enkelt eller hur?

Den stress som jag utsattes för bidrog också till att prefontala kortex utvecklades snabbare än normalt, vilket bidrog till att jag hade ett ganska avancerat metakognitivt tänkande vid väldigt ung ålder som var långt över mina jämnåriga kamrater. Meta vadå? Metakognition är förmåga att tänka på sin egen tankeprocess. Jag var uppslukad av att observera mina egna  tankar och upplevde inte dem som en del av mig själv. Varför tänker jag så här? Varför känner jag så här? Det var två frågor som jag jämnt ställde mig, dag ut och dag in. När man är 6-7år så blir svaret på dessa frågor ganska begräsande eftersom erfarenhetsbanken och vokabuläret är litet. Jag var omogen långt upp i åldern och mer eller mindre slav under mina känslor. Jag upplevde mina tankar och inre bildersom ett hot och känslorna ville jag bara komma ifrån. Den inre observatören var i konflikt med limbiska systemet och hypotalamus, som var skadat( skadat är nog fel att ordval) och överaktivt. Jag förstod på något plan att det hjärnan berättade var osant, samtidigt så hade jag varken kunskap eller insikt att hålla isär förnuftet från reptilen. Som du säker förstår så är resultatet av denna inre konflikt tvivel, ett konstant tvivel. Vem kan sluta att lita på sin hjärna? 

Och? Om du inte har somnat redan så tänker jag fortsätta mitt tråkiga, men nyttiga inlägg. Det finns en poäng.

Vid 18 års ålder så fick jag en mentor som genom sitt förhållningssätt och bedmötande gav mig redskap , utan att själv veta om det, att finkaliprera storhjärnsbarken vilket gjorde det möjligt för mig att effektivare  filtrera signaler från reptilen och sålla i den enorma mängd av oväsenlig information som bombarderade mig. Mer konkret så blev jag bättre på att viljemässigt och medvetet undertrycka och omforma mina egna beteendekomponenter. Mitt vokabulär blev också bredar vilket gjorde att jag kunde sätta ord på mina upplevelser. Mitt språkbruk blev en stor tillgång i kommunikationen med vuxna som hade mer kunskap och erfarenhet än mig. 
De neuropsykiatriska effekterna som jag beskrev ovan ger en ökad sårbarhet för vad?Just det, psykiska sjukdomar som OCD, Panikångest och PTSD.  Vad är gemensamt för dessa tre sjukdomar? Just det, en dominant reptilhjärna med hyperkänsligt nervsystem. 

Jag har inget överdrivet IQ, jag är inte smart. Däremot så jag begåvad med en inre observatör  som gör det möjligt för mig att göra en åtskillnad mellan vem jag är och vad som händer just nu och vad delar av min hjärna vill få mig att tro. 

Jag är för medvetet för att blir slav under knytnävsargument. Jag är för medveten för att gå till personangrepp. Jag är för medveten för att lägga min kontroll utanför mig själv och skylla på myndigheter och andra personer för min situation. Jag är för medveten för att lösa mina ångest och stress med fredagsgroggar och jag agera inte ut min osäkerhet genom att spöa skiten ur Emma eller försöka kontrollera henne när jag blir svartsjuk. Jag har inget pappa-eller mammakomplex och känner ett behov att referera till  dem i var och varannan mening. Jag har inget messias komplex och lever inte i  någon fluktuerande grandios självbild. Jag ser igenom många av mina kognitiva dissonanser och förstår att lösningen som jag själv skapar för att få ihop min inre värld kan vara helt skev. Ett exempel på detta är människor som försöker hjälpa andra människor, men  motparten är inte intressera av deras hjälp. För att få ihop situationen med den inre synen på sig själv så skapar personen ifråga en förklaringsmodelen som går ut på att felet måste ligga hos den andra personen eller hens omgivning.   

När jag skriver om att jag har olika hjärnsjukdomar eller pratar öppet om det så möts jag ibland av underligga preferenser.  På det sätt som man talar till mig kan liknas med en mix mellan Lalles spröthet och Alexander Bards brist på självinsikt och impulskontroll. Jökboet delux. 

  
Jag är inte dum i skallen eller omedveten om mina handlingar. Jag har bara en gigantisk, primitiv hulk  i mitt huvud som inte alltid är så lätt att kontrollera. Särskilt inte när jag utsätts för extrema situationer som nära döden upplevelser och förlusten av min älskade mamma. Jag tystar hulken genom dialog med andra människor, skrift och en väldigt omfattande och avancerad inre dialog som vänder ut och in på alla möjliga  delar av mig själv och den kontext jag befinner mig i. 

Ibland får jag det okloka rådet att tänka mindre och bara vara och må bra(Tror du inte att jag har försökt! Resultatet blev inte så bra).Om det inte är uppenbart varför detta är ett så korkat uttalande efter mitt inlägg så är mitt råd att tänka mer. Det är öken där uppe. Bara vindragen fyller tomrummet.    

Trevlig tisdag!

//Lars  

Advertisements

2 responses to “Jag sätter ord på Hulken

  1. Hej Lars, jag tycker det är intressant och nyttigt att du belyser psykiska problem och och tror att det bidrar till att man normaliserar psykisk sjukdom. Det är viktigt! Jag jobber för tillfället på en traumepoliklinik och där använder vi oss av olika behandlingsmodeller for at hjälpa personer med å förhoppningsvis bli kvitt symtom och öka funksjon och livskvalitet. En av tillnärmningsätten vi använder oss av är Metakognitiv terapi. Det är en relativt ny retning som är en baserat på nyare forskning innanför kognitiv psykologi. Den appellerar till mig på flera områden. Det går lite på tvärs av det du skriver och jeg refererar till det du skriver om att det vill vara en dålig idé att tänka mindre och låta saker vara. Metoden och teori beskriver hur tankeprocesser forlänger psykisk lidende og at det är våra meta antagelser som styr olika strategier och på så vis upprätthåller psykiska problem. Dvs i löpet av en dag har vi tusenvis av tankar som kommer och går, och andra har vi svårare att låta vara. De tankarna som är svåra att släppa är vanligtvis de tankarna som skapar psykisk ” distress” Här tänker man att det är våra tankar om dessa tankarna och vår respons på dissa som skapar trubbel. Metaantagelser blir “rasjonalen” for de tankarna vi har. De styr och kontrollerar valen/ handlingarna och strategierna vi tar och vart vi rättar fokus i uppmärksamhet. Eks är positiva metaantagelser som handlar om fördelar till den metaantagelsen: eks “fokuserar jag på hot vill jag vara bättre förberedd” Eller ” om jag tänker och bekymrar mig om framtiden vill göra att jag är mer medveten så att jag kan undgå att göra misstag” . Målet i metakognitiv terapi är inte att förändra innehållet i tankarna utan förändra vår respons till dem och lära seg tekniker som gör att Man i lättare grad klarar att se att en tanke är bara en tanke. I vanlig kognitiv terapi frågar man: vad är bevisen for att dessa tankarna är sann, i metakognitiv terapi ställer man frågan: Hur effektivt har det varit att tänka på detta sättet? Har det att tänka mer på det hjälpt dig att komma vidare. Poänget är att redusera grubbleprosser, ältande och bekymring som är fremträdande både i ångestlidelser och i stämmningslidelser som depression. Hänsikten är att observera tankarna utan att man behöver engasjere sig i dem. Kort och gott: tänka mindre och låta tankarna vara, spesielt om de tankarna som skapar trubbel. Blev ett halvlångt inlägg om en terapiform och teroretisk modell som får mer och mer evidens och som utmanar metantagelsen” å tänka mer hjälper mig med att hantera livet”
    Vill du veta mer om metoden så sök på Adrian Wells och metakognitiv terapi. Ha det så bra!

    • Tack Elin för att du tog dig tid att lämna en kommentar på mitt inlägg.Jag hade aldrig hört talas om metakognitiv terapi, väldigt intressant. Jag köpte två böcker av Adrian Wells direkt.

      Hälsningar
      Lars

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s