Terapi och en kort lifestory

Idag har jag varit på min första terapisession. Egentligen så blir det min tredje, men min terapeut på vårcentralen kan inte erbjuda den kontinuitet som jag behöver idag och därför så har jag börjat i terapi hos ett privat företag, S:t Lukas i Skövde. Min arbetsgivare har betalat för 3 sessioner för att jag skall känna efter om det är något för mig. 

Som jag påtalat i tidigare inlägg så måste man ha kommit en bit på väg i sin personliga mognad för att kunna ta till sig terapi. Det finns ingen metod eller terapeut som uppfyller alla krav som jag skulle kunna ställa upp och det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag är öppen för förändring och på djupet vill må bättre. 

Dock så har jag ett krav och det är att min terapeut inte står för svaren på mina problem, utan stöttar mig i arbetet att utforska mig själv och därigenom hittar konstruktiva verktyg för att jag skall kunna hantera min vardag mer funktionellt.

Den terapiformen som jag skall påbörja kallas EMDR- Eye movement desensitization and reprocessing.  Metoden är särskilt lämplig för människor som har upplevt svåra trauman under livet och för mig är det främst sex livshändelser:   

1. En dagmamma som var penalistisk ut i fingerspetsarna och gjorde bestraffningar till en konstform. Som 4åring fick jag sitta vid köksbordet till dess att jag hade ätit upp maten, oavsett om det tog 30minuter eller 3timmar. Att maten var kall och att jag var ledsen rörde inte henne det minsta. Ibland satt hon och hennes man i skift till dess att tallriken var tom.  Om jag inte hade uppfört mig så hände det att  hon bestraffade mig genom att jag inte fick leka. Särskilt minns jag resan till en pulkbacke. Jag fick sitta i bilen och titta på när de andra barnen åkte upp och ner, tjoade och stimmade.   

Tyvärr var jag tvungen att sova över eftersom min mamma jobbade nätter på sjukhuset. Det var inga roliga nätter kan jag  lova. 

2. Efter min mamma och pappas separation så träffade hon en annan man, Kent. Han var väldigt charmig och trevlig från början, men sen började 8år av galenskaper. Våld och sprit var hans grej, en ganska tråkig hobby för omgivningen. Hans aggressioner gick ofta ut över min mamma, själv var jag förskonad och fick inte så mycket stryk. Kent skaffade sig många ovänner och blev vid ett tillfälle helt sönderslagen i vårt hem. När jag kom ner på morgonen var det blodiga handavtryck på kylskåpet. En händelse som speglade den missär som han utsatte oss för. Vid ett annat tillfälle så fick han ett bryt och tog geväret och skulle skjuta min katt.  Jag och min mamma var tvungen att gömma oss i källaren till dess att polisen kom med rädsla för att han skulle skjuta oss.   

Mamma gjorde sitt bästa för att jag skulle få det så bra som möjligt. Det gick ingen nöd på mig. Jag fick kramar och mat på bordet.    

3. Min pappa dör plötsligt i en hjärtatattack när jag var 14 år. Han spelade tennis med en vän och kollapsade på planen. Att se sin pappa avliden i en kista med ett förvrängt ansikte efter obduktionen sätter sin spår har jag förstått så här i efterhand. Jag hanterade bortgången efter bästa förmåga, vilket inte blev så lyckat för min egen del. Misshandlade min nya styvpappa och fick flytta hemifrån, började dricka alkohol och  testade droger.  

4.   Träffade en tjej som visade sig vara heronist och en överdrivet kaotiskt period i mitt liv tog sin början. Jag blev medberoende och tappade snabbt mig själv. Under 3 år fick jag se saker som många knappt tror existerar i vårt samhälle. En pundarkvart ser  knas ut på bild, men när man träffar personerna som efter fyra sömnlösa dygn lever och verkar i ruset av tjack så blir den surrealistisk. Efter en resa till Stockholm där vi köpte heroin av en  kran för att sälja vidare så insåg jag att botten var nådd. Det gick liksom inte att kliva djupare ner i skiten. Att jag kom ut med livet i behåll är ett mirakel. Jag levde ett dubbelliv där jag studerade upp min betyg och arbetade, samtidigt som jag hade fullt upp med att försöka skapa kontroll och begriplighet i min relation med en aktiv narkoman.     

5. Förra hösten insjuknar min mamma hastigt i cancer och somnar in 4 månader senare. Saknaden efter henne går inte att beskriva i ord. Hon var min trygghet och ankare i livet. 

6. 4 månader efter min mammas bortgång så blir jag själv akut sjuk i en obotlig reumatisk sjudom som var nära att kosta mig livet.  Perioden  på intensivvården har satt sina spår och min hjärna behöver hjälp för att desensibiliseras dvs att den inte skall reagera så kraftfullt på allehanda, harmlösa händelser. Delar av min hjärna, amygdala, som sköter våra primitiva reaktioner som kamp, flykt och spela död är överaktiv. Syfte med terapin är därför att helt enkelt göra den mindre känslig för olika laddade tankar, sensationer och förnimmelser.   

Antar att mitt inlägg väcker många frågetecken och det kan se ut som att mitt liv varit en enda kamp. Delvis har det varit på det viset, men jag har alltid upplevt en glädje i det lilla och min mammas förhållningssätt till livets utmaningar har gjort mig till en ganska tålig person som inte lätt ger upp. Även om det har varit kaos så har jag läst upp mina betyg på komvux från 11,2 när jag slutade gymnasiet till 18,4 på 1,5 år. Därefter har jag läst sammanlagt 6 år på universitet och lagt ner flera hundra timmar på privata utbildningar.  

Parallelt med mina studier så har jag alltid arbetat och det är inte många yrke som jag inte kommmit i kontakt med. Jag har jobbat som personliga assistent, fritidsledare, tidiningsbud, elevassistent, lokalvårdare,hotellvärd, handläggare, behandlingsekreterare, vårdbiträde, personlig tränare, gyminstruktör, butiksbiträde etc.   

Som fridrottare blev jag snabbt duktig i diskus och blev erbjuden scholarship i Usa och England. Erbjudanden som jag tackade nej till, vilket i efterhand inte var mitt bästa beslut kan jag tycka. Visst var jag duktig, men inte alls på samma nivå som landslagskastarna och borde därför tagit alla möjligheter till utveckling.  Jag fick också ta emot idrottsskölden för min prestationer inom friidrott , en utmärkelse som idrottsprofiler som Stefan Holm och Susanna Kallur  också fått mottaga.  Det är nog det pris som jag är mest stolt över eftersom det var skolans elever som röstade fram mig.   

  
Idag har jag har två underbara döttrar ,en fantastisk sambo och ett drömjobb som konsult. Trots att jag har varit uppe i mycket droger så har det aldrig fallit sig så att jag fattade tycke för knark eller sprit. Helt värdelöst att vara  sinnesförändrad. En grogg, ett glas vin eller fredagsbärs är inget som jag uppskattar. Rökning och snus avskyr jag som pesten. Godis, mat och kaffe är mina laster.   

Sammantaget  vill jag nog säga att man aldrig kan förlora om man inte ger upp!  

Jag vet inte hur mitt liv slutar men det blir nog en bra story.          

Trevlig fredag!

//Lars 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s