Mellan två världar

Min rehabilitering går framåt, även om det känns som den går bakåt ibland. Jag har fått börja med en ny medicin, Imurel. Imurel är ett milt cellgift som skall hålla mitt immunförsvar under kontroll och förhoppningsvis   göra det möjligt för mig att sätta ut kortisonet. Jag är nu nere på 10mg kortison, vilket räknas som en låg dos.  

  
Att äta mediciner är svårare ju högre krav man ställer på sitt liv och sin livskvalite. Jag flyttar omedvetet fram gränserna för vad jag är beredd att acceptera, vilket är ett friskhetstecken. När jag var som sjukast så var inte biverkningarn något som direkt störde mig, trots att jag hade flertalet. Jag var så upptagen med att överleva så allt annat var sekundärt. 

Jag vet att efter mina mediciner vid 10:00 så blir jag uppvarvad,yr och illamående. Imurel har tyvärr som biverkan att man kan bli illamående, en biverkan som antingen försvinner eller blir värre med tiden. Jag är väldigt glad att jag får fortsätta att tillfriskna. Det är en dagliga gåva som jag vill kunna förvalta bättre.

Med bättre så menar jag främst att jag vill kunna bli bättre på att tillåta mina symtom att få existera och inte lägga så stor vikt vid dem. Jag tampas ofta med katastroftankar när jag upplever att kroppen går på högvarv. Varje dag så yogar jag och andningstränar för att hålla mitt sinne i stillhet. Det har hjälpt mig mycket i min mentala rehabilitering.  

Läste en artikel i Umeå Tidningen om Ida Boström, en tjej som förra hösten fick veta att hon hade en obotlig cancer. 35 år och döende, inte ett lätt besked kan man anta. Vad fick jag ut av att läsa om henne? Vi har ju helt olika sjukdomar och prognoser. Jo, hon verkar ha hittat en väg med att hantera sina symtom och behandling, vilket resulterade i att hon började läkarprogrammet och genomförde ett Ironman.Just nu är det viktigt för mig att hitta förebilder som gör det jag vill kunna göra och som bryter föredomar om möjligheter och begränsningar. Vi är aldrig friskare än vår svagaste länk, som ofta är hjärnan. 

För några veckor sedan så beslutade jag mig för att gå ur två forum som är till för dem med min sjukdom. Det var mycket ältande om symtom och mediciner och lite om att leva sida vid sida med sin sjukdom och överträffa sig själv. Motsatsen till vad jag är ute efter alltså. Baksidan av att kliva ur ett community för andra drabbade är jag har blivit ensam, fast mellan två världar. Jag är inte sjuk, samtidigt som inte är frisk heller. Jag är inte orolig för att jag inte kommer att hitta en väg som passar mig, det är bara lite kämpigt just nu. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s