Min hjärnsjukdom och en bok

Efter många uppmaningar så har jag bestämt mig för att skriva en bok. Bokens tema kommer att handla om mental träning vid rehabilitering. Eftersom jag själv är mitt upp i min egen rehabilitering, som kommer att fortsätta livet ut, så underlättar mina texter också min egna personliga utveckling och acceptans att jag har blivit sjuk i en kronisk sjukdom som i vissa fall har en dödlig utgång.

Det är inte så många som vet att jag faktiskt har två kroniska sjukdomar. När jag var 7 år så började jag utveckla tvångssyndrom eller Obsessive compulsive disorder( OCD) som är en sjudom i hjärnan. Sjukdomen ter sig i korta drag som en papegoja som du inte kan få tyst på. Ord, meningar och inre bilder fastnar på repet. Ju mer jag vill att tanken eller den inre bilden skall försvinna desto mer etsar den sig fast i mitt medvetna. Orsaken till detta är hjärnan inte bara noterar vad som sker utan tolkar det som ett reellt hot, vilket i sin tur drar igång ett kemisk fyrverkeri från svanskärnorna i limbiska systemet som orsakar ångest,oro och tvivel. För att lindra obehag så börjar man utveckla lugnande ritualer,söker försäkringar från omgivningen och undviker situationer och saker som ger upphov till besvärliga känslor.  En ond cirkel uppstår. 

Vilka teman som det kan handla om är allt möjligt mellan himmel och jord. Bara fantasin sätter gränserna och fantasin har som bekant inga gränser. En del människor blir rädda för baciller,andra för att skada någon de älskar och några blir rädda för att säga opassande ord. Det sistnämnda drabbade en präst som varje gång han skulle predikade för sin församling fick upp alla möjliga tänkbara ord om djävulen,könsord osv. Det gick så långt att han till slut inte vågade gå till jobbet(undvikande). 

En en annan OCD-drabbad var orolig för att hon skulle köra på ett barn. Varje dag var kvinnan tvungen att åka samma väg 20-30 gånger i syfte att försäkra sig om att inget barn låg död efter vägkanten. En bekant berättade för mig om en vännina som inte kunde släppa tanken på att hon hade lämna dörren olåst till lägenheten. För att lugna sig själv så brukade hon hänga i dörrhandtaget samtidigt som hon spjärnade emot med fötterna vid både sidorna om dörren. Helt galet tänker du , helt “normalt” och tragikomiskt tänker jag.  Mina tvångsteman har ironskt nog handlat om en rädsla för att bli psykiskt sjuk eller få en dödlig sjukdom.  

I likhet med panikångest och fobier av olika slag så är Kognitiv beteendeterapi en effektiv behandlingsform vid OCD. KBT i kombination med SSRI ger ofta bäst resultat.  

Skillnaden mellan psyiska störningar som scizofreni och psykoser och OCD är inte hårfin den är gigantisk. En OCD-drabbad har en verklighetsförankring! Och det är inte alltid en fördel. Att vara helt ovetande om att man är sjuk har faktiskt sin fördelar eftersom man inte tvivlar, vilket är det mest påfrestande vid OCD. Längre tillbaka när man inte hade kunskap om OCD så gick syndromet under namnet tvivelsjukan. 

Min uppväxt har inte varit någon dans på rosor, särskilt inte när jag blivit tvungen att hantera mina tvångstankar. Eftersom jag fick min diagnos när jag var 22 år så trodde jag att jag  var galen under mer eller mindre hela min uppväxt. 

För mig har OCD gått i skov och det har varit väldigt tufft att hantera mina tvångstankar periodvis. Samtidigt så vill jag påpeka att min glädje till livet aldrig har försvunnit. Tack vare mina vänner så har jag kunnat leva precis som vanligt. Jag berättade aldrig om mina tankar eftersom jag var rädd för att uppfattas som konstig och knäpp. Istället så levde jag som om jag inte var sjuk det vill säga att jag accepterade att tankarna fanns där i bakgrunden och  levde som alla andra ungdomar med allt vad det innebär.

Varför väljer jag att berätta om det här? För att jag blivit välsignad med svåra sjudkomar och vill ge något tillbaka till andra människor. Trots att vi lever på 2000-talet så är det fortfarande tabu att vara öppen med att man har en hjärnsjukdom och jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att män är mer drabbade av dessa fördomar än kvinnor. Förlegade stigmantiseringar av hjärnsjuka lever kvar likt en social surdeg som verkar vara omöjlig att bli av med. 

Det är så många människor som lider helt i onödan. Dolda mentala handikapp är så otroligt vanligt att det är helt galet att det allra flesta väljer att vara tysta om sin inre kamp. Ta depression som exempel. Det måste ju vara bättre att vi lever i samhälle där man vågar säga att man trött på livet för att lätta sin ångest än att hålla det inom sig och till slut ta livet av sig?

  
 Avslutningsvis så vill jag säga något om positiva fördomar om sjukdomar. Dessa är minst lika farliga som negativa fördomar. Ta bipolär sjudom som exempel. Alla med bipolär sjukdom är inte duktiga konstnärer likt vangog! Som i så många anda grupper så hittar du många  “streckgubbsmålare” bland individer med denna form av sjukdom. Människor som har fått ett fysiskt handikapp efter sjukdom eller dylikt och som har lärt sig att leva med sin funktionsnedsättning är inte starkare mentalt än en person som är fullt frisk. Att referera till den amputerade bergsklättrarna när man upplever att man själv klagar på småsaker är skevt eftersom det bara befäster fördomar om att handikappade människor förväntas motivera. Sjuk eller frisk, alla människor anpassar livet utifrån sin unika förutsättningar. Det bara så vi är!

Titta i djurens värld. En hund med fyra ben blir inte motiverad att börja rör på sig bara för att en hund med tre ben kommer springande.    

Slutord: Mår du psykiskt dåligt så sökt hjälp, annars är du knäpp på riktigt;)

Trevlig söndag!

//Lars   

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s