Jag lever och mer därtill

Igår ringde jag till Ecmo-center för att berätta hur det går för mig, att jag lever och mer därtill. Som jag skrivit tidigare så är Ecmo  platsen man förhoppningsvis får chansen att komma till när man inte förväntas leva längre än 24 timmar på intensivvård. Så var läget för mig. Hoppet var ute.  Palle som är en av eldsjälarna bakom Ecmo- center beskrev situationen så här: 

  

“Det här är helt unik. Vi tänkte att det här blir bara fibros av hela skiten och lungtransplantation var den sista utvägen. Det såg verkligen inte bra ut, men så började du helt oväntat att tillfriskna. Vårt mål blev därför att “snygga till dig” inför transport till Sahlgrenska inför en osäker väntan på en donator.” 

-“Palle”, Kenneth Palmer, Överläkare vid Ecmo-center. 

Jag är glad för varje dag som jag får vara i tillfrisknande. Jag kanske inte njuter av varje minut som en rosa elefant på tivoli, men det vore ju knäppt. Somatiska tvångstankar, katastroftankar och panikkänslor kan ibland avlösa varandra och det är svårt att avgöra vad som är viktigt och oviktigt. I en studie från 2007 var prognosen för personer med min sjukdom inte så upplyftande. 50 procent dog inom 10 år. Som tur är så ser det inte riktigt lika dyster ut idag. Att hantera det faktum att jag har en kronisk sjukdom som har en mycket ful sida är en konstform. Det är nog lätt för omgivningen att se mina försiktighetsåtgärder som överdrivna, men vad skulle du vara beredd att göra för att kunna fortsätta att andas normalt? Håll andan till dess att du inte orkar mer och sen håller du emot ännu mer till paniken börjar krypa på. När du äntligen får börja andas igen så gör du det genom ett sugrör, samtidigt som du inte vet hur länge som du skall tvingas andas genom ett minimalt hål. För att toppen upplevelsen så sätter du dig i en bastu så att hela kroppen känns som att den ska koka över. Så var det för mig när jag insjuknade, dagarna innan jag blev nedsövd.   

Är jag rädd för döden? Nej, jag är ju inte döende! Tankar om döden kommer däremot med jämna mellan rum, men det blir glesare mellan tillfällena. I symtombilden för panikångest är tankar om plötslig död ett givet instlag, vilket inte är detsamma som existensiell ångest över döden. Det är helt olika saker och hanteras på olika vis.  

Istället för att tänka så mycket på döden så jag har börjat fått tillbaka glädjen för att läsa, lyssna på musik, titta på film och umgås med familj och vänner. Livslusten och hoppet kommer smygande tillbaka.  Mot alla odds så sitter jag här idag, i vår soffa och jag andas.

Trevlig onsdag!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s