Mental träning

  
 Om någon skulle ha sagt till mig när  jag tog mina första steg med gåbordet på intensiven på Sahlgrenska att jag skulle gå 5km med uppförsbackar i augusti, utan syrgas, så hade jag nog bara skrattat. Eller nja, skratta hade jag nog inte gjort eftersom jag inte kunde skratta. Men jag hade nog inte sett det som realistiskt. Å andra sidan så skulle jag nog sett det som föga troligt att jag skulle drabbas av en sjukdom som 1 på 1 miljon människor får innan jag blev sjuk.  Av alla sjukdomar som man kan bli välsingnad med så skulle jag få antisyntessyndrom. 

Vad försöker livet visat mig egentligen? Att framtiden är oviss. Vad som är realistiskt och orealistiskt, möjligt och omöjligt går inte att förutse. Det enda jag vet är att alla människor blir sjuka och alla människor dör. Samtidigt vet jag också att allt som skänker glädje och behag är övergående och detsamma gäller för allt som orsakar lidanden och smärta. 

Det finns mycket att vara deprimerad över. Sjukdomar, krig, dålig ekonomi, utseendet,konflikter, utanförskap, separationer etc. Problemen försvinner ju inte, aldrig! Bakom varje kulle finns det alltid en ny dal, en botten där ljuset är svagare än på höjderna.

Möjligheten att det kan bli värre finns också alltid och som tur är råder det motsatta. Jag kan ibland komma på mig själv att jag ser nuet som framtiden. Jag tror att det jag känner, tänker och upplever för tillfället kommer att vara för evigt. Som ett ändlöst status quo. Mår jag dålig skapar denna omedvetna övertygelse desperation och när jag mår bra en känsla av eufori. 

Mental träning har för mig kommit att handla om två saker: Andning och acceptans. Syre är en förutsättning för allt liv på jorden så också för mig. Därför är det mentalt krävande att acceptera känslan av att jag inte får tillräckligt med luft även fast jag får det. Jag är inte i behov av extra syrgas av den enkla men självklara anledningen att mina lungor fixar jobbet själv. Dock så upplever jag förnimmelser av andnöd? Hur är detta möjligt! Särskilt  jobbigt är det på eftermiddagarna mellan tre och åtta på kvällen. I början på juli kunde jag hålla andan i 2,5 min. Ingen märkvärdig tid, men tilräckligt bra för att känslan av andnöd kan ifrågasätta. En person med andnöd kan inte heller gå i en timme eller köra cykelintervaller på 200watt under 20min. Så vad är det frågan om?

Mina läkare, som faktiskt har blivit ett antal vid det här laget, tror att det är ångest. Denna slutsats grundar sig i de kliniska fynd som gjorts och att dessa inte ger en förklaring på mitt symtom.  Min ångest skapar alltså en upplevelse av att jag inte får tillräckligt med syre. Nu kanske du som läsare tror att jag sitter och kippar efter andan dagarna lång, men det är precis det som jag inte gör. Tvärtom, jag går och pratar som alla andra men skillnaden är att jag sällan kan släppa fokus på andningen och min puls. 

Det allra flesta tänker inte på sin andning eller puls. Av naturen är vi konstruerade på så vis att vi skall slippa hålla koll på vad som händer med våra organ, därav namnet autonoma nervsystemet från grekiskans autonomia som betyder något i stil med den som styr sig själv. 

Medveten andning är ju ett populärt ämne idag. Att vara medveten om sin andning när man fokuserar på att komma ner i varv är bra. Det gör jag varje dag, både vid meditation och sedan några dagar också vid yoga. Jag faller tillbaka på min andning när jag får panik känslor eller blir orolig. Men jag kan försäkra er om att det inte är bra när man som jag tränat upp en förmåga att vid alla situationer hålla fokus på vad som händer i kroppen. Jag är medveten om i stort sett alla andetag och pulsökningar som jag är med om under mina vakna timmar på dygnet.

Att pulsen går upp vid aktivitet är ju ett måste. Tidigare så hade jag inga problem med att stå och flåsa några minuter efter en tuff ansträngning. Jag älskade känsla av att vara helt slut. Idag ser det lite annorlunda ut. När mitt hjärta slår fort och min puls inte går ner som jag önskar så blir jag rädd att något farligt skall hända, vilket i sin tur leder mig in i en ond spiral med panik som sista utpost.Vad detta “farliga” innefattar är hjärtstopp, andnöd och att jag skall tuppa av och dö.   

Min mentala träning handlar om att på olika sätt acceptera:

1. Acceptera utifrån fakta. Enligt läkarna så löper jag lika stor risk att få hjärtstopp som någon annan frisk person i min ålder.  Att jag skall få andnöd i samband med ansträning som inte släpper vid vila är inte ett symtom som är förenat med denna sjukdom. 

2. Acceptera utifrån möjlighet. Möjligheten att jag kommer dö knall och fall finns alltid, men sannolikheten är inte stor därför bör jag inte begränsa mig. 

3. Acceptera utifrån där jag befinner mig idag. Idag kan jag inte hantera dessa tankar och känslor så bra som jag önskar och det är okey. Kognitiv omstrukturering och fysiologisk desensibilisering tar tid.  Det enda jag behöver är en vilja, tillro och handlande som går i linje med vad jag vill uppnå. Resten sköter sig själv på ett omedvetet plan ( biologiskt,autonoma- icke viljestyrda). En personlig förändring går inte alltid att skåda med sinnet förrän man skördar frukten. 

Även om jag skulle vilja så kan jag inte bli bättre på acceptans bara genom att önska att det skall bli bättre. Jag behöver en kemisk krycka i form av sertralin, mitrazapin och metropol, ibland även Stesolid om det blir för överdrivet jobbigt. Jag behöver bra kost för att ge min kropp tillräckligt med näring. Sömn, meditation och yoga för att få tillräckligt med återhämtning. Jag behöver daglig aktivering i form av motion för att underlätta deaktivering. Jag behöver vara i sociala miljöer som hjälper mig att fokusera på andra saker, hjälper mig att se mina framsteg och lyfter mitt självförtroende. Jag behöver läkare som kan svara på min frågor och en terapeut som kan ge mig nya verktyg för att hantera mina tankar och känslor.  

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s