Hallucinationer 

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg som jag dragit på länge. Ångest och paniken som jag får bara av att  tänka på dessa upplevelser är svårt att beskriva med ord. Det handlar om min första tid på IVA i Skövde. Som jag skrivit i tidigare inlägg så blev jag hastigt sjuk. Situationen blev så allvarlig att min kropp började lägga av.  Läkarna var tvungen att söva ner mig och ge mig stora mängder med sömn-, lugnande- och muskelavslappnande mediciner. Tillsammans med mitt svåra sjukdomstillstånd så blev en av biverkning att jag fick det som man inom intensivvården kallar för IVA syndromet. För mig innebar det att dagar och nätter flöt ihop. Tid och rum slutade att existera och jag fick svåra hallucinationer. Jag tappade greppet om verkligheten och började se och höra saker som inte fanns och det var inte några trevliga saker som min hjärna skapade. Jag kommer att skriva texten som korta fragment eftersom det är så jag minns episoderna.        

Alla har nog någon gång varit med om att man har en mardöm som är så otäck att man väcker sig själv för att få slut på eländet. I mitt fall så gick inte det. Det började med att jag vaknade upp och ner i vad jag skulle beskriva som en fyrkantig boxa med massor av rutor. Mellan dessa rutor så passerade en  rund lampa( som jag idag vet var en operationslampa) som gick i räta linjer mellan rutorna. Tänk dig att du ligger på rygg på botten av en pool med blicken fäst mot ytan, utan att kunna röra dig. Bättre än så kan jag nog inte förmedla känslan. Samtidigt som jag ligger i denna “box” så är en kvinnlig röst ständigt närvarande som säger ” det kommer att ordna sig , jag är här. Du kan vara lugn” . Jag minns att bara vill få tyst på den där jävla rösten. Vad då ta det lugnt? Släpp ut mig härifrån tänkte jag. 

  
Rätt som det var så vaknade jag på en brits med slangar i näsan och jag fick panik och försökte få bort den, kaoset var totalt. Människorna som var närvarande och skulle ta hand om mig var alla gula och deras ansikten var dockliknande. Det var gestalter av människor utan mänskliga drag, en surrealistisk upplevelse. 

Helt plötsligt så vaknade jag upp i en säng med bilder på mina barn och några andra människor hängande framför mig. Jag förstod ingenting. På något sätt så fick jag för mig att orsaken till att jag låg där var att jag hade brutit nacken vid ett fall i en trapp och att Emma hade gått vidare med sitt liv med en annan man, men att hon skulle hälsa på. 

Min första natt som jag kommer ihåg så satt en blond kvinna mig med rysk brytning vak. Hon var snäll. Det var däremot inte hennes ersättare,  en yngre välbyggd man med kort ( läs tunnhårig)mörk hår. Som jag kommer ihåg det så sa han mycket dumma saker till mig. Han frågade mig bland annat varför jag inte bara gav upp , att jag bara var en “grönsak” . Jag märkte på hans suckande att han inte gillade mitt skrovlande ljud som jag pep fram i respiratorn. Han var också och mixtrade med min maskin som gav mig luft och utnyttjade min beroendeställning till honom som vårdare på det mest sadistiska sätt. Jag minns också att han tyckte om att “busa” och skrämma den kvinnliga personalen.  Vid ett tillfälle så slumrade han också till på stolen som han hade placerat vid min säng.

 Vad som är uppdiktat av min hjärna av vad som verkligen hände vet jag inte. Men så mycket kan jag säga att det var ingen annan människa/gestalt under dessa två veckor som var elak emot mig( även om jag tänkte att det var något lurt med dem) så jag är inte beredd att släppa tanken på att denna person är allvarligt störd, om så bara att en promilla av vad jag var med om är sant. Om någon upplevt något liknande på KSS så hör gärna av er. Som tur var så lyckades jag på något mirakulöst sätt, utan att kunna prata, förmedla till Emma att denna man absolut inte skulle vara i närheten av mig. Jag var livrädd och skräckslagen. Emma tog mig på allvar och var tydlig med övrig personal att han absolut inte skulle ha med mig att göra, vilket så också blev fallet. Tydligen så blev han väldigt kränkt och upprörd, say what?!  Som professionell vårdare på en intesivvårdsavdelning kan det ju inte vara helt ovanligt att patienterna ber om att få byta personal, särskilt inte dem som inte är riktigt klar i huvudet.     

Galenskaperna fortsätter med att jag “inser” att jag , tillsammans med de andra patienterna, är på denna plats för ett syfte och det är att få mina organ skördade och sålda. Det jag inte kunde förstå var varför man inte tog mitt liv direkt utan tvingade mig att lida med andnöd. Hela projektet drevs av en indisk kult och man drogade patienterna med saften från någon form av planta, en planta som jag såg hängande på varje syrgasstation som fanns ovanför sängarna. Jag fick också gift intravenöst via medicinpumpar som var placerade vid min säng. Organen var till för rika människor och alla läkare och personal finansierades av dessa klienter. På tal om organ så såg jag också inälvor växa ur väggarna. Inte trevligt. Helt galna tankar om jag ska uttrycka mig milt, men så var den verklighet jag levde i då. 

Ju längre tiden gick desto mer tappade jag livsgnistan. Samma visa varje gång jag vaknade. Allt bara flöt ihop till en enda röra. Jag minns att jag låg i sängen och tittade ut genom fönstret och tänkte att jag aldrig skulle få uppleva hur det var att känna solens strålar i mitt ansikte och höra löven susa igen. Hoppet var släckt. Min enda önskan var att få somna in. 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst kring min första tid på IVA, men väljer att avrunda genom att säga att alla hallucinationer försvann när jag kom till Ecmo-center i Stockholm. Där plockade man bort de tyngsta medicinerna, samt satt in rätt behandling som började göra mig friskare mot infektioner och inflammationer. Jag trodde till en början inte att det var möjligt, var det verkligen över? Och ja, det var det. 

Idag kom Emma och Esther på besök. Vi hade en picknick ute i det sköna vädret och det jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva igen blev faktiskt sant. 

  
PS. Tro aldrig att en nedsövd patient inte hör. Man befinner sig i ett ingemansland, men halva foten i två världar. Om du har en anhörig som ligger i koma eller är nedsövd så kan din närvaro vara skillnaden mellan liv och död. Var noga med att precis som Emma gjorde för mig berätta för personalen om vem din anhörig är som person, vad han eller hon gillar osv ds. 
 

   

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s