En lättnad 

Att bli svårt sjuk för att sen börja vägen mot att tillfriskna är en process med många faser. Det handlar inte bara om att stärka upp kroppen genom mat, träning och sömn. Det är lättaste att skriva om dessa faktorer eftersom det går att objektivt mäta. Men för mig så jobbar jag minst lika mycket, om inte mer, med att mentalt bearbeta den kris som varit och den kris jag går igenom. Jag träffar min kurator varje vardag, pratar med Emma, vänner och personal när jag blir orolig och får ångest. När jag känner mig nere så tillåter jag mig att gråta och när jag blir irriterad så tillåter jag mig att bli arg. När glädjen faller på så njuter jag av stunden.Ibland tappar jag hoppet och ibland känner jag mig orubblig och stark. Det finns inget rätt eller fel. När någon säger till mig något i stil ” du är stark ” , ” kämpa på” så blir det en påminnelse om acceptans. För många år sedan fick jag lära mig en bön som för mig beskriver essensen i begreppet acceptans. Bön går enligt följande “Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. ” 

Troende eller ej så fyller dessa rader en vishet som inte skall föringras. Jag vet inget om framtiden och har aldrig gjort, även om jag har lagt ner mycket tid på att oroa mig för sådan som aldrig inträffat. Detsamma gäller med min sjukdom. Visst skulle jag kunna oroa mig för hur frisk jag kan bli, men det jag har lärt mig genom livet är att det sällan är det som man oroa sig mest över som i slutändan blir det verkliga  problemet. 

Det krävs mod för att varje dag försöka se bortom sina tillfälliga begränsningar. Att våga tro på att det jag gör ger resultat även om det för stunden känns tungt och uppenbarligen är också så fallet. Tack vare mina dörr till säng promenader och styrketräning så kunde jag idag gå 200m utan extra syrgas och gåbord. En av mina läkare blev så glad över mina framsteg att hon ville ta kort. Min sjukgymnast berättade att man är ovan vid så pigga och drivna patienter, vilket både blir en komplimang och ett hinder på samma gång i detta sammanhang. Hindret blir att det inte finns någon skräddarsydd rehabträning för mig i dagsläget utan mycket står och faller på mina egna kunskaper. Samtidigt så är min sjukgymnast med på tåget så hon ska plocka fram övningar som jag kan komplettera min träning med. 

Sedan förra veckan har jag burit på en oro. Jag har nämligen fått en stor knöl på min vänstra testikel. Tankarna om cancer har givetvis farit genom mitt huvud och det har inte varit så uppmuntrande kan jag lova. Det är nog som det är liksom. Dock visade dagens ultra ljud att det bara var vätska, troligen en blodansamling från min stora blödning i vänster ljumske. Jag är mycket glad för det beskedet! Positivt var också att man kollade på mina blodkärl i fingrarna som ger indikation på olika sjukdomar med sämre prognos, men det var helt normalt. 

Dagens höjdpunkt har helt klart varit när min fina Lovis kom på besök. Hon fyller mitt hjärta med så mycket kärlek. Det otroligt att jag har så fina döttrar. Det är nog min största bedrift i livet. När jag träffar mina barn är det något som händer inom mig. Jag känner så mycket hopp och tacksamhet. 

  
Trevlig start på veckan!

Advertisements

2 responses to “En lättnad 

  1. Lars du är en kämpe, och jag vet att när man är svårt sjuk eller genom annan svår diagnos som inte nödvändigtvis gör en lika sjuk som du varit, så kommer en styrka som man inte visste att man hade. Du har en fin skatt i din fina sambo och barn, Ni fixar detta.
    Kram hälsning Ewa

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s